Björn 20 år

Jag skulle gärna vilja dela med mig utav min uppväxt.
Den har varit hård, som så många här kan relatera till.
Det började redan i förskolan, jag var 6år, retad, slagen, nya blåmärken varje dag..
Det var en hård uppväxt, jag har fortfarande svårt att prata om det,
men jag känner att jag kan öppna upp mig nu, världen ska få veta vad som pågår.
Flera dagar i veckan i 6års tid vart jag slagen, strypt, spottad på, sparkad, kallad för det ena och det andra.
Jag visste inte varför, jag accepterade det, jag vågade inget annat, jag var en ensam, rädd individ.

Mamma ringde ofta lärarna, dom hade långa samtal, det man fick höra mest var:
"Det är synd om den och den eleven, dom har det inte lika bra hemma som din son har".
Och jag tänker, ska det gå ut över mig? Ska jag behöva tåla så mycket skit för att dom får skit hemma?
Nej det ska jag inte, men jag gjorde det, i 6 år!
Det var inte försen i 6e klass som morsan hotade med att polisanmäla skolan som det hände nånting,
en halv termin kvar i mellanstadiet, sen skulle jag börja högstadiet och byta skola, jag levde ett normalt liv.
Mina klasskamrater fortsatte den sista terminen med glåpord och slag, men nu blev dom straffade för det, samtal med föräldrar etc. Jag fick en räddning tillslut, musiken, utan musiken hade jag troligtvis inte funnits nu.
Musiken fick ta emot mina känslor, jag skrev, skrev och skrev.
Och tack vare musiken så formades jag till den personen jag är idag.