"Denna hora ska hoppa framför ett tåg"

Ett instagramkonto helt tillägnat åt att sprida hat och lögner om en minderårig flicka. Det har lett till starka reaktioner på det sociala mediet. I måndags 15:34

"Misshandlad horunge". "Denna hora ska hoppa framför ett tåg". Så står det på några av bilderna på ett Instagramkonto som lett till starka reaktioner de senaste dagarna.

På konton hängs en ung tjej ut med namn och bild, hon kallas bland annat frekvent för "hora" och "horunge". Den senast upplagda bilden har nu fått över 400 kommentarer där upprörda användare riktar sin ilska mot den eller de personer som ligger bakom kontot.

"Hur vågar du ens prata om någon så här? Så himla lågt, det är sånt här som leder till självmord, det vet du va? Lägg ner och ta bort sidan, du kommer inte komma undan med det här!", skriver en användare.

"Fyfan va taskigt. Det räcker. Vafan håller du på med?", skriver en annan.

Har anmälts

Flera personer påpekar att de anmält kontot och begärt att det ska plockas ned. Men på måndagseftermiddagen finns det kvar - med dryga hundratalet följare.

Den minderåriga flickan har på sitt eget Instagramkonto fått stort stöd och ber sina följare höra av sig om de vet vem som ligger bakom hatkontot.

"Skit i den där sidan, du är stark <3", skriver en av hennes följare.

Enligt Instagrams regler är det inte tillåtet att "förtala, mobba, smäda, trakassera, hota, härma eller skrämma människor".

Upploppen i Göteborg


Kontot uppmärksammas i en tid då näthatet länge varit uppe för diskussion. Just uthängningar på Instagram aktualiserades när det ledde till upplopp i Göteborg i december. Då handlade det om ett konto där flera unga tjejer hängdes ut som "orroz" (=slampor).

Inom kort väntas åtal mot två flickor under 18 år som misstänks ha legat bakom kontot som ledde till kaoset i staden. I slutet av april skrev GT/Expressen om ett liknande fall där tre minderåriga tjejer också misstänks för förtal.


Källa  http://nyheter24.se/nyheter/internet/745277-denna-hora-ska-hoppa-framfor-ett-tag

12-årig flicka hängde sig efter nätmobbning

Tolvåriga Katie Webb mobbades på internet. Till slut orkade hon inte längre utan tog sitt eget liv.I går 08:37
EVESHAM. Katie Webb, 12, mobbades på internet för sin klädstil och sin frisyr. Till slut orkade hon inte längre. I onsdags hittades hon död i hennes familjs hem i Evesham, England. Bara tolv år gammal hade hon avslutat sitt eget liv.

Vänner till flickan säger till Daily Mail att hon drabbades av mobbarnas ilska eftersom att hon inte alltid hade rätt klädmärken.

I går inledde vänner till Katie en kampanj mot mobbning som snabbt fått fäste på Twitter och Facebook.

– Katie, du kommer att vara saknad i skolan och du kommer alltid att finnas med mig oavsett vad. Du var vår underhållare och vår vän. Vila i frid Katie, du kommer alltid att vara en ängel, skriver vännen Courtz Conway enligt Daily Mail.

Se några tweets om Katie nedan:

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/744689-12-arig-flicka-hangde-sig-efter-natmobbning

Björn 20 år

Jag skulle gärna vilja dela med mig utav min uppväxt.
Den har varit hård, som så många här kan relatera till.
Det började redan i förskolan, jag var 6år, retad, slagen, nya blåmärken varje dag..
Det var en hård uppväxt, jag har fortfarande svårt att prata om det,
men jag känner att jag kan öppna upp mig nu, världen ska få veta vad som pågår.
Flera dagar i veckan i 6års tid vart jag slagen, strypt, spottad på, sparkad, kallad för det ena och det andra.
Jag visste inte varför, jag accepterade det, jag vågade inget annat, jag var en ensam, rädd individ.

Mamma ringde ofta lärarna, dom hade långa samtal, det man fick höra mest var:
"Det är synd om den och den eleven, dom har det inte lika bra hemma som din son har".
Och jag tänker, ska det gå ut över mig? Ska jag behöva tåla så mycket skit för att dom får skit hemma?
Nej det ska jag inte, men jag gjorde det, i 6 år!
Det var inte försen i 6e klass som morsan hotade med att polisanmäla skolan som det hände nånting,
en halv termin kvar i mellanstadiet, sen skulle jag börja högstadiet och byta skola, jag levde ett normalt liv.
Mina klasskamrater fortsatte den sista terminen med glåpord och slag, men nu blev dom straffade för det, samtal med föräldrar etc. Jag fick en räddning tillslut, musiken, utan musiken hade jag troligtvis inte funnits nu.
Musiken fick ta emot mina känslor, jag skrev, skrev och skrev.
Och tack vare musiken så formades jag till den personen jag är idag.

Jag vill berätta om min tid som mobbad

Här är min historia! Jag vill vara anonym (fia) och jag är 17 år!

Jag vill berätta om min tid som mobbad och vilka konsekvenser det fick för mig..

Jag föddes utomlands, i USA där jag bodde med min mamma min pappa och min lilla syster som är 1 år yngre än mig.

Mamma och pappa skilde sig när jag var 5 år och det var då vi flyttade till Sverige, vi kom hit med mamma och började på förskolan här.

Allt var helt underbart!

Fram till 5.e klass, då jag började få höra kommentarer angående min vikt pga att jag vägde mest i klassen.

Ingen ville vara med mig för jag var så fet och äcklig..

När jag berättade för mamma så trodde hon inte på mig utan hon trodde jag bara hittade på.

När sommarlovet kom blev jag lättad, glad, och lycklig, för jag orkade inte med alla ord och blickar ifrån min klass.

Men sommaren blev inte den sommaren jag ville ha...

Under sommaren träffade mamma en ny kille.. Inget fel på honom tyckte hon, men det visade sig att han var alkoholist och narkoman.

Han var inte fysisk emot mig och min syster i början, utan det dröjde ett tag.

När 6.an började så hoppades jag på att allt ifrån 5.an blåst över..

Men jag hade fel.. när 6.an började var allt värre....

Det var värre ord, värre blickar och till och med slag och sparkar, dom kastade saker på mig.

Jag minns speciellt en gång då vi skulle upp till matsalen, innan matsals dörren fanns det en trappa på 4-5 trappsteg av betong, en kille i min klass drog tag i min jacka och slängde ner mig ifrån den trappan, när jag låg med blödande näsa och läpp på marken säger han '' Du din feta gris behöver fan inte mat!!!''

Runt om kring stod alla andra barnen och skrattade åt mig..

Jag år inget på hela den dagen sen, efter den gången slutade jag äta och började träna... 12 år gammal började jag kräkas upp maten jag svalde, 12 år gammal började jag skära mig, 12 år gammal blev jag misshandlad dagligen av min klass och även av mamma och hennes pojkvän i hemmet då dom var höga eller påverkade av alkohol, vilket dom var varje dag.

Men jag överlevde 6.an också och skulle börja 7.an och i samma veva så flyttade mamma och hennes pojkvän till en annan kommun, så jag och min syster flyttade skolor, när 7.an började hoppades jag på ett liv utan mobbningen... Men det var ju fel av mig..

När jag började 7.an var jag osäker på mig själv och jag hade svårt att skaffa nya vänner eftersom jag blivit mobbad tidigare..

Och då blev jag mobbad för det..

För att jag inte hade några vänner, folk kallade mig miffo, emo,fetto,hora,slampa,bitch, kuksugare, fnask, mongo...

Och jag hörde ofta '' Gå och häng dig!'', '' Så äcklig och ful! Du borde begå självmord!'', '' Snälla gör alla en tjänst... gå och häng dig!!''

Flera gånger under min 7.an var jag nära på att ta livet av mig, jag hade skrivit självmordsbrev, och jag gjorde snaror, samtidigt som jag skar upp armarna med knivar, rakblad, skruvar, glasbitar... Allt..

När jag började 8.an så hände inte så särskilt mycket nytt... Utan det var som det brukade, psykisk och fysisk misshandel både i skolan och i hemmet.

Sommaren mellan 8.an och 9.an så flydde jag till min Pappa i USA med min syster.

Då såg pappa hur jävla smal jag hade blivit och tvingade mig till sjukhuset.

Den 12 Juli 2011 15 år gammal får jag en grad 3 i Anorexia.

När nian började blev det ju mycket möten hos olika matexperter och sånt, så då blev jag en skolkare, och eftersom jag inte fick vara med på idrotten så blev jag ju skolkare.

Den 3/2-12 är jag påväg hem vid ca 22 tiden ifrån min bästa vän som hade pratat med mig om en viktig sak.

Det var då som jag stötte på min mammas pojkvän.. Full som vanligt.

Han sa åt mig att hoppa in i bilen, han var jätte arg för att jag varit ute så sent på en skolkväll.

Han sa till mig att jag skulle få sota för det..

När vi kom hem så sa han till mig att gå upp och lägga mig... 15 minuter senare kommer han in, han hoppar på mig och försöker våldta mig..

Men min syster som låg i rummet brevid hörde mina skrik och sprang in till mitt rum och slet bort honom.

Sen drog vi på oss skorna och flydde från hemmet. Vi flydde hem till min pojkvän.

Han sa till oss att vi var tvungna att anmäla detta nu, för att det hade gått så långt.

Mammas pojkvän hade vid ett flertal tillfällen antastat både mig och min syster.

Dagen efter följde min pojkvän och hans mamma med oss till SOC där vi fick berätta allt om det som hände hemma och att det pågått sen 12 års ålder.

Dom placerade ut oss på ett fosterhem i en annan kommun, vi hölls hemliga ifrån mamma och hennes pojkvän eftersom polisen blivit inblandad.

Men en dag så kom mamma och hennes pojkvän till den kommun där jag och min syster hölls gömda av en slump.

Vi stötte på dom på stan, senare den kvällen ringde jag upp SOC och sa vad som hänt, vi blev förflyttade, men där var det ett av barnen som bodde som för sa sig och berättade för mamma vart vi fanns, sen flyttade vi till våra kusiner och bodde där i några månader tills det blev för farligt..

Hela våren i 9.an var vi på flykt.

Men när sommarlovet började så gick SOC med på att vi flyttade till Pappa, så nu bor jag och min Syster i Los Angeles hos Pappa, hans nya fru och våran lilla syster,

Både jag och min syster har ett intresse för djur och hos mamma fick vi inga... Oavsett hur mycket vi tjatade, men nu, hos pappa så har jag äntligen åter förenats med min 16 åriga hingst Texas som jag varit åtskild från i 5 år.

Jag fick tillbaka min hund Bullet!

Samma sommar som jag flyttade till Pappa i USA så fälldes Mamma och hennes pojkvän i tingsrätten och hovrätten till 14 års fängelse och besöksförbud emot mig och min syster..

När jag började gymnasiet i USA så var allt ett himmelrike, jag hade nyligen ett individuellt val i skolan, där jag bestämde mig för att berätta för barn i åldern 11-16 om min historia om ett liv i helvetet.

Jag åkte runt på 3-4 olika skolor i USA och föreläste och efteråt fick jag precis den reaktionen jag ville få, det var tårögda om inte gråtandes barn som kom fram och gav mig kramar och sa '' You're a strong person!''

Nu lägger jag ner hela min själ på att försöka göra livet bättre för folk som blir mobbade, så jag och min syster har startat en cirkel i stad dit barn från hela staden kommer och berättar om sina liv. Vi kan sitta i allt från 30 minuter till 3 timmar och försöka komma fram till en lösning för dessa barn.

För jag har levt i helvetet... i 4 år av mitt liv, och det är en plats dit INGEN ska komma!!

Kram på er!!

Åsa *25 år*

Åsa *25 år*

allt började när min farfar dog när jag var 7 år.
hade börjat ettan och jag hade haft en bra start i skolan.
men när mamma fick samtalet ich berättade för mig så blev jag väldigt känslig ett tag och då upptäkte jag att jag igenkligen redan var mobbad.

jag flyttade i tvåan och det blev inte bättre i nya skolan det var bara elaka ord då men det kändes ändå.

böt till en ny skola i trean för att vi flyttade.
och jag trode det skulle bli bra för det var bra den första månaden sedan rasade det.

i denna skola och klass gick jag i, i 3 långa år.
det var bara ord tills i 5 då det började bli fysiskt och då gick skolan in lite lite grann.

jag hamnade efter i skolan och fick börja i en specialklass i 7an men det var då jag började kämpa emot mobbingen.

tjockis var det vanligaste ordet till mig i låg och mellan stadiet så när jag var 14 så vägde jag 54 och var 1.68 lång alltså nära till anorexi.

hamnade i ett gäng som jag trodde var mina vänner men så var det ju inte.

altså så kände jag mig inte mobbad under hägstadiet.

jag började gymnasiet och i två år gick jag på IV.. Men när jag fylde 18 började jag på pugramet kläder och mode en klass med bara tjejer, det började en kille oxå men han slutade.

jag var med i gemenskapen men jag var mobbad, de pratade bakom min rygg och tysnade när jag gick förbi men oftst fick jag vara med och ofta så narrade dom mig när jag var med.

från 18 år till min student som 20 åring så hade jag gått upp från 60 kg till över 100 kg men jag brydde mig inte för jag mådde så dåligt.

på min student så frös klassen ut mig jag fick inte vara med på några kort på frukosten men när vi sprungit ut så ville de att jag skulle åka med dom på flaket.
*Dumt nog* jag pekade finger åt dom och satte mig på en gigantisk mc och åkte runt på.

nu när jag ska fylla 25 år så har jag två bästa vänner, en man som älskar mig och 4 styvbarn som jag älskar över allt annat. alltså många sa ju att ingen skulle vilja gifta sig med mig för jag var ju så ful och äklig.
när jag slutade skolan så gick det ett år sedan så började jag gå ner i vikt och nu väger jag 74 kg och är 1.71 lång... jag är normal och jag har gift mig och jag har hela framtiden framför mig

*Sofia 26 år*

*Sofia 26 år*

Hej!

Jag skulle vilja berätta om när jag vart mobbad! Det började redan när jag gick mellanstadiet det var viskningar och prat bakom ryggen! Sen fortsatte det och blev bara värre när jag började 7an, då blev det bara värre! Dagligen fick jag höra hur värdelös jag var, hur ful jag var, hur äcklig jag var, de frågade mycket jag tog i timmen, jävla glasögon orm, kastade suddgummi på mig, knuffade omkull mig osv! T.o.m vissa av lärarna mobbade mig, de gav IG trots att jag klarade det, även de tyckte jag värdelös osv! Så var hela högstadiet! Sen skulle jag börja gymnasiet, trodde det skulle bli frid! Men ack så fel jag hade! Jag hann gå ca 1 månad innan de började hacka på mig! Då fick jag höra hur de skulle ha mig till slav, blev hotad med kniv, blev kallad ful och äcklig, jävla hora var även ett vanligt jag fick höra! men jag fick även höra att Jag borde inte finnas osv! Jag visste att lärarna såg och hörde men enligt dom så var inget konstigt som pågick! att det bara var jag som överdrev lite. Jag gick kuratorn i hopp om att få hjälp, men det kunde jag glömma! Där fick jag istället höra vad mycket fel jag har gjort, att hon inte kunde sitta och tycka synd om mig, det var inte deras fel utan mitt osv! Efter 1.5 år på gymnasiet så orkade jag inget mer! Då hade jag skurit mig, planerar självmord osv! Men antingen var jag jävligt svag som inte orkade ta självmord eller kanske var jag stark! Nu idag är jag 26 år, har barn och familj! Jag lever som vanligt men denna mobbning har satt djupa spår! Har svårt att lita på människor, tycker det jobbigt att börja på nåt nytt ställe osv! Jag vet idag att jag inte var så värdelös som de sa, det var de som var/är avundsjuka på för att jag var starkare än dom! Jag har gått hos bup och olika psykologer och kuratorer, även min familj har stöttat mig! hade det inte varit för min familj då har jag inte suttit här idag! Ni som blir Mobbad, ta hjälp, prata med nån, ni ska veta det är inget fel på er! Med vänlig hälsning, Sofia.

Mobbning va min vardag!

Mobbning va min vardag! Allting började när jag va liten min mamma va en alkoholist och pappa satt i fängelse när jag föddes och socialen valde att jag skulle bli adopterad till en ny familj som skulle va stabil för mig. När dom i klassen fick veta att jag va adopterad så började dom säga saker som att jag va en alkoholist som min mamma men jag orkade inte bry mig för jag visste att mamma hade gjort fel. Jag pratade inte med min adoptiv mamma om de som hade hänt för att jag va inte ledsen över det ordet.. Dagen efter så fick jag höra samma sak igen flera gånger på förmiddagsrasten men orkade inte riktigt bry mig alls så på engelska lektionen så hörde jag hur alla i klassen började viska och titta på mig som att du är smutsig du borde inte vara här under lektionen så blev spänningen i klassen som tusan dom kasta papper och pennor när läraren inte såg. Efter att lektionen va slut så fick vi en kortare rast som kändes mycket längre än vanligt. En kille i klassen tog tag i mig och började slå på mig och spottade mig i ansiktet och allt jag hörde jävla alkis barn.. Lektionen började igen och allt blev värre när skolan va slut så kom min adoptiv mamma o hämta mig för att vi skulle handla kläder till skolan vilket jag inte ville skolan va hemsk tänkte jag och valde att visa mamma vad som hade hänt och hon valde ringa rektorn och säga vad som hade hänt men det togs inte alls på allvar och ju längre tiden gick desto värre blev mobbningen allt jag fick höra va att jag va värdelös, alkis barn, hora, ful och äcklig dom spottade på mig det blev min vardag varje dag i tre år! När jag bytte skola trodde jag någon stans att de skulle bli bra men nej allt skulle börja igen det ända som inte någon sa alkis barn vilket va skönt för att på den andra skolan så va de det som alla störde sig på mest.. När vi skulle ha höstlov så träffade jag en kille som va den som jag trodde att jag kunde lita på men efter ettpar dagar så våldtog han mig och jag va liv rädd för honom efter den händelsen jag vågade aldrig berätta för min adoptiv mamma.. Att han våldtog mig under en hel natt under 12 timmar sammanlagt. Jag kände hur mitt liv blev slaget i spillror. Ryktena spred sig på skolan om att jag hade frågat honom om vi skulle ha sex och i det här fallet så va det bara han och jag som visste vad han hade utsatt mig för under 12 timmar jag kände mig maktlös nu och som en hora.. När jag va 15 tre dagar innan min 16 års dag så blev jag knivskuren av killen som våldtog mig och mobbade mig då fick jag nog och på min 16 års dag så va jag trött på livet hade gråtit hela tisdags natten in på onsdags morgonen så jag gick till skolan helt slut av nattens gråtande och möts av en chock det hade kommit upp bilder på mig där det stod horan blir 16 år idag... På lunchen gick jag omedvetet till perrongen och ställde mig och vänta tills tåget skulle komma när tåget kom så gick jag till kanten och när jag va precis på väg ut över kanten kom en tjej som tog tag i mig och kramade om mig och tårarna började rinna för att jag hade fått hjälp av en främmande människa där jag helt omedvetet tänkt ta mitt liv.. Utan hennes snabba reaktionen hade jag inte levt idag och fortsatt kämpa för att hjälpa andra och mig själv.. Under flera år så va jag ett hat objekt på en blogg där man hängde ur mig jag fick kämpa i 7 år för att polisen skulle få den att försvinna jag va kränkt kände mig utpekad och intill död men den 1 maj så bestämde åklagaren att väcka åtal mot den som startade bloggen i dag ligger jag i den långa processen av rättegång och åtal då man har hittat massa punkter som man ska åtala på.. Idag kan jag le men det är svårt efter allt som jag har genom gått alla som känner att dom är svaga och nere på botten så vill jag ge er ett par ord som säger! Du är aldrig ensam i det jobbiga även om det känns som det så finns det någon som bryr sig och tänker på dig